Frisk lillgumma ?!

Ja så vare ju måndag igår och dags för återbesök på avd 44 för Emmiegumman. Jag for å jobba 07.00 och det var Henrik som följde med henne till sjukhuset. Mellan kl 10 och 11 skickade jag typ 1000 sms till Henrik för att höra hur det gick, och jag fick nå korta svar emellanåt om att det såg bra ut. Vid 11.45 fick jag ta lunchrast och sprang då bort till barnavdelningen för att träffa dom. Hade då turen att få träffa en alldeles fantastisk barndoktor, som tog "oroliga mamman" (asså jag *S*) på fullaste allvar. 
 
Inte för att jag ifrågasätter doktorernas kompentens, men kontrollfreak och extremt nojig som jag är hade jag skickat med Henrik en lapp med saker han skulle kolla upp. Naturligtvis dubbelkollade jag *haha* så han hade gjort sitt jobb. Jag ville bla. vara garanterad att dom kollat upp olika blodvärden, såsom hb, p-glukos, crp, leukocyter, tsh m.m. och mycket riktigt så var allt kontrolerat och såg finfint ut. Så förbaskat skönt !!!
 
Blev lugnad och mycket nöjd efter samtal med Herr Doktor, och det som återstod nu var lite extrakoll på lillhjärtat. Jag var tvungen att gå tillbaka och jobba, så Henrik och Emmie gick vidare till Klinisk Fysiologi där Emmie fick på sig ett Holter-EKG (=långtids-EKG) att bära 24 timmar. 
 
Emmie blev ombedd att leva så normalt som möjligt, dvs träna och leka och allt där till. Det enda man inte fick göra var att duscha eller utsätta apparaten för vatten, men annars vare precis som vanligt. Hon skulle dessutom "föra dagbok" över sina aktiviteter m.m. och Emmie tog sin uppgift på fullaste allvar och fixa detta galant. Så sagt och gjort. När jag kom hem från jobb, och mamma var dessutom också nyss hemkommen eftersom hon hade haft en mysig dag på stan tillsammans med svärmor som "tog hand om henne" medans jag jobba *S*, så slängde vi oss i bilen och begav oss mot Timrå för gymnastikträning som lillgumman längtat efter. 
 
Det gick jättebra för henne att träna trots EKG-apparaten. Kunde naturligtvis inte göra alla övningar, men volter i luften och anat gick hur bra som helst :) Så härligt att se henne pigg och glad <3 <3 <3
 
Efter träningen for vi hem, fikade lite goda laxmackor och sen gick barnen och la sig och jag, mamma och Henrik satte på en film som för övrigt var riktigt skitdålig, men som fick avsluta kvällen. Vi såg den svenska filmen "Turist", och den var riktigt värdelös trökigt nog. 
 
Nu i skrivandets stund sitter mamma på tåget. Henrik har skjutsat ner henne för nu är hennes besök över för den här gången. Men nu ses vi ju snart igen. Hon kommer tillbaka den 30 april igen, för då är lilla mamma nämligen nybliven pensionär !!! Ojoj som vi längtat. Då har hon all tid i världen att komma och hälsa på <3 <3 <3
 
Världens bästa mamma - och Allan :)
 
Klockan 13.00 ska EKG'et tas av och inlämnas på Klinfys... sen ska doktorn höra av sig så får vi se vad dom säger. Det som återstår sen är ultraljud på hjärtat samt ev. ett arbets-EGK.

Tindra 13 år

Ja det vart ju lite halvkonstigt (HEL-konstigt!!!) nu i dagarna, och mitt i allt kaos fyllde ju vår storprinsessa Tindra år. Älskade gumman blev tonåring i fredags den 27/3. Eftersom jag och Emmie låg på sjukhuset kunde vi inte vara med och uppvakta henne på födelsedagsmorgonen, och det kändes naturligtvis jättekonstigt :/ Henrik och Leon hade dock klivit upp tidigt, gjort go´frukost och sjungit för henne på sängen. Och presenterna hade jag förberett sen innan så det var färdigt. Hon fick en ny dator, lite kläder och böcker.
 
Vi visste ju inte om vi skulle få komma hem, och vi hade ju en backup-plan om nu Emmie skulle fått stanna kvar på sjukhuset, och det var ju att jag och Henrik skulle byta av varandra, så jag också fick komma hem och fira min tonårstjej. Men nu slapp vi ju detta. Vi fick ju komma hem, och jag lovar det var en överlycklig Tindra som tog emot oss hemma i lägenheten ! 
 
Vi hade en riktigt mysig kväll. Tindra hade valt maten, och det blev potatisgratäng och kallskuret. Gravad lax, rökt lax, tunnskivad chorizo och rostbiff. Storebrorsan Kristoffer hade varit och uppvaktat Tindra tidigare på eftermiddagen, och nu på kvällen var kära Farmor med. Eftersom allt blev så "försenat" så orkade vi inte med någon tårta, utan slappade på soffan och gick och la oss i hyfsad tid. Ja men just ja, min kära mamma, alltså barnens mormor kom ju med tåget också nån gång efter 21 på kvällen så vi hann umgås en stund med henne innan vi i princip slocknade. Både jag och Emmie var ju alldeles möra och tomma i hövve och kropp, så det var skönt att somna i sin egen säng.
 
Igår fortsatte firandet. Eller ja först så for jag, mamma, Leon och Henrik till Matfors, eftersom det var brottningstävling där. Tindra och Emmie ville vara hemma, och dom fick dessutom besök av sina Söråkerskompisar Wilma och Nellie, så dom hade en jättemysig dag när vi var på brottning. 
 
Tyvärr så var det den trökigaste brottningstävlingen vi någonsin varit på. Det var alldeles för få killar anmälda i Leons viktklass så han fick gå EN match... *suck*... sen skulle ha va överstående å bara en massa väntan, så vi for hem till tjejerna igen medans Leon stannade kvar med sina brottarkompisar. Efter tävlingen följde han med en av brottargrabbarna hem, och fick sova över där. Mysigt. Och det passade ju ypperligt eftersom tjejernas kompisar valde att stanna kvar och sova över här hos oss. Lite "barnbyte" med andra ord *haha*.
 
Jag lagade "lyxig" köttfärssås med tagliatelle till middag. Ja men vad är då "lyxig" ?? Haha jo 100% älgfärs, och massa vispgrädde i köttfärssåsen. Om man vill lyxa till det lite extra, vilket man vill när det är lördag och dessutom mamma är på besök :)
 
Hade en lugn och skön eftermiddag, och Tindra och Wilma gjorde tårta så frampå kvällen när middagen sjunkit undan fikade vi födelsedagstårta tillsammans. Avslutade med nya Beck-filmen, "Sjukhusmorden", och den var riktigt bra.
 
Tindra fick ett bra tonårsfirandeändå trots allt. Vart ju naturligtvis inte riktigt som vi önskat, men i slutänden bra ändå. 
Farmor och nybliven 13-åring <3
 
 
 
Barndomsbästisarna Wilma och Tindra :)
 
 
Tindra Minny Maria Eliasson Född 2002-03-27 
 
Mamma älskar dig gumman <3 <3 <3
 

Emmie på sjukhus

Ja vart ska jag börja?! Jag kan börja med att skriva att jag upplevt de 2 hemskaste dygnen i mitt liv. Har inte mått så här dåligt på 13 år, sen Tindra var nyfödd och vi fick veta att hon hade hjärtfel. För att göra en lång historia kort... jag vet att många av er som läser detta har följt mig på Facebook, men jag vill ändå berätta allt från början. 
 
I onsdags när jag hämtade Emmie på skolan berättade hon att hon var så yr i huvudet, och att hon hade svårt att gå och hålla balansen. Sen hade hon börjat se suddigt också, och blött näsblod en kort stund. Självklart vart jag skitorolig, och for hem och ringde 1177. Svaret jag fick var att det lät som lågt blodtryck, och att jag skulle avvakta och ringa direkt till barnkliniken dagen därpå. 
 
Jag hade stenkoll på Emmie, frågade henne hundra gånger hur hon kände sig, och fick hela tiden svaret att det kändes snurrigt och att hon såg suddigt. Bad henne att läsa en enkel rad i en bok, men det klarade hon inte. Hon kunde inte se en enda bokstav... Det första jag gjorde torsdagmorgon (igår alltså) var att ringa barnkliniken, men kom då till en telefonsvarare som berättade att dom p.g.a personalbrist inte hade någon telefonmottagning. Ringde istället till Sidsjö Vårdcentral, som vi numera tillhör, och fick där prata med en jättegullig sköterska som tog min oro på fullaste allvar, och bokade in oss på en tid 15.15. 
 
Jag skulle börja mitt kvällspass på jobbet 13.30, så jag for och jobbade för Henrik var på väg hem, och lovade att följa med Emmie till VC. Hade skitsvårt att koncentrera mig på jobbet, och hade sjuklig ångest och sms'ade hela tiden för att höra om dom fick reda på nånting. Strax efter 16 ringer Henrik och berättar att dom är på akuten !! Dom hade blivit ditskickade av VC. Mina snälla kollegor lät mig gå och på en minut var jag nere på akuten hos min lillgumma. Hon blev ganska grundligt kontrollerad, eller i alla fall så gjordes det EKG och diverse reflex och balanstester. Allt var bra, förutom EKG´t som visade på Sinusbradykardi, som i klarspråk betyder "regelbunden hjärtrytm men med för långsam puls". Fick reda på att Emmie skulle läggas in, på barnkliniken avd 44. Det blev några timmars väntan, men framåt 20.30 fick vi komma till avdelningen. Emmie fick bo på "Kusen" :) Grannrummet med "Gäddan", där Tindra låg 2009 när hon behandlades för Endokardit.
 
 
(Denna bild på Tindra, är från 2009... lillskruttan )
 Vi hann inte mer än komma in på rummet innan en sköterska kom och berättade att vi skulle ner på röntgen, CT-hjärna. Henrik for hem till Leon och Tindra, och jag stannade kvar med lillpumma. CT'n gick snabbt, och sen var det nervösa timmar innan vi skulle få svaret. Tillbaka på avdelningen fick Emmie Emla-salva i armvecken, och efter nån timma sattes det en PVK och blodprover togs. Efter ytterligare nån timme kom en trevlig barndoktor in och berättade att CT'n såg bra ut. Kändes som tusen kilo föll från mina axlar... men samtidigt fortsatte oron över vad annat det kunde vara. Klockan var väl runt 23.30 när vi fick höra att inget mer skulle göras (tack å lov - klockan var ju ap-sent!!!) och vi skulle få sova. Emmie låg ju uppkopplad i hjärtövervakning och skulle så göra hela natten. Hörde prat om Pacemaker för barn, och allting snurrade när jag försökte lyssna på doktorer och sköterskor...
Försökte att somna, men asså övervakningen larmade typ HELA tiden !!! Den var ju inställd på att larma vid bradykardi, och det hade Emmie med jämna mellanrum HELA natten, så vi slumrade en liten stund, sen pep och tjöt det hur högt som helst, personalen tystade larmet, och vi försökte somna om. Både jag och Emmie sov nog max 2-3 timmar den natten. BARA massa pip å elände... hur jobbigt som helst.
 
Klockan 06 gav vi upp sovförsöket. Emmie låg och tittade på Disneychannel och jag googlade sjukdomar och Facebookade. Framåt 07.30 blev det frukost och sen vare bara å vänta... igen.
 
 Före lunch nångång kom en sköterska in och berättade att vi skulle till Ögonkliniken, och få träffa en ögonspecialist. Bara å traska dit. En grundlig undersökning gjordes, men inget kostigt upptäcktes. Passade på att kika in på "min" avdelning, Kardiologen/Hia som ligger i korridoren bredvid Ögon, och säga hej <3
 
Gick tillbaka till Barnavdelningen, och där vare dags för lunch. Potatisgratäng och skinka, och Emmie som i vanliga fall älskar potatisgratäng tyckte inte alls om denna, så räddningen blev att kära farmor kom och hälsade på, och hade med sig pannkakor och sylt till lillgumman <3 
 
En barndoktor kom in och berättade att han pratat med hjärtläkare Dr. Lotta och vi skulle avvakta med UL av hjärta samt arbets-EKG. Jaha ?? Då va plötsligt hjärtat inte "lika viktigt"...
 
Fick besked om att Emmie skulle få göra en magnetröntgen, av hjärnan !!! Blev så sjukt jäkla orolig att jag trodde att jag skulle dö på riktigt. Ifrågasatte VARFÖR, hade det varit så att dom kanske sett nått konstigt på CT´n och ville vidareutreda?? Doktorn sa att så var det absolut INTE, utan CT´n VAR bra, men eftersom dom fortfarande inte visste vad yrseln och synförändringen berodde på ville dom utesluta andra orsaker. Frågade naturligtvis VAD det var dom möjligen letade efter, och fick då till svar att det kunde vara en liten stroke (!!!!) - hallå visste inte ens att barn kunde få det !!! Det kunde vara inflammation någonstans i hjärnan, eller möjligtvis MS. Sist och dessutom minst troligt skulle det kunna vara en pytteliten tumör som inte skulle synts på CT´n...
 
Jaha... då vare bara å vänta...igen... Tankarna i mitt huvud... tumör...MS...stroke... asså jag höll på å kräkas. Och hela tiden kämpade jag för att inte visa Emmie att jag var orolig, så det blev många besök på "toaletten" där jag låste in mig och grinade och hulkade i smyg...
 
15.20 kom vi ner på MR-undersökningen, och det är ju en fruktanvsärd jobbig undersökning. Asså den gör ju inte ont, men den tar TID och man måste ligga blick-still. 
 
Bild här nedan (snodd från nätet) visar hur man ligger på en smal brits som åker in i "tunneln", och man har dessutom en typ av "ställning" över huvudet...
Emmie låg alldeles stilla i 60 (!!!!!!) minuter. Jag satt på en pall bredvid med stora hörselkåpor eftersom maskinen för ett sånt sjukt oväsen med "knackande" "hamrande" och "tjutande". Kontrastvätska sprutades in i PVK'n och timmen kändes som en evighet. Tankarna som snurrade i mitt huvud var alltifrån begravningar, sjukskrivningar, ångest, och lugnande piller... 
 
Emmie fick så mycket beröm av personalen. Det är tydligen extremt ovanligt att ett barn i 9-10-års åldern klarar att ligga alldeles still så länge. Men det är så typiskt Emmie. Hon är såpass mogen att hon förstod att det här var superviktigt för att undersökningen skulle kunna genomföras, och hon ville absolut inte bli sövd eller få lugnande, så detta gjorde hon extraordinärt perfekt !!
 
Sen vare tillbaka på avdelningen. Mådde sämre än sämst, och bara väntade på "dödsdomen". Emmie fick Panpizza serverad till middag, och jag började fundera på när jag åt sist... smörgåstårta på jobbet vid 15-tiden... för 2 dagar sedan... hade alltså inte ätit en smula på 2 dygn, bara druckit kaffe och apelsinjuice. Kände att jag absolut inte kunde äta nånting... aptit fanns inte på världskartan. Tur man har "lite att ta av" en sån gång (läs EXTREMT MYCKET att ta av *S*)
 
Det kändes som om vi fick vänta i hundra år, men så tillslut kom en ny barndoktor in. Han började prata med Emmie om allt möjligt, och det enda jag tänkte var att "nu försöker han mjuka upp oss innan det han ska ge oss det hemska beskedet", men så plötsligt säger han "Emmie vill du åka hem nu?" Ja lixom ba´ VAAAA, såg det BRA ut ????? Doktorn berättade att MR-undersökningen hade varit perfekt, mycket pga av att dom fick sådana perfekta bilder tack vare att hon legat blick-still. Sen hade ALLT sett normalt ut. Inga tumörer, inga blödningar eller proppar, inga inflammationer eller teckan på MS. Kändes overkligt !! Jag hade lixom väntat mig det värsta. Emmie var mest fundersam om han inte kunde plocka bort PVK'n som hon störde sig på i armvecket *haha* sen ville hon hem å äta tårta :) Fick sitta och prata med farbror Doktorn en stund och det kändes skönt. Han sa att nu har vi uteslutit allt FARLIGT, och att detta förhoppningsvis var något tillfälligt och övergående. Han tyckte att vi kunde åka hem över helgen, och naturligtvis ha lite extra uppsikt över Emmie, och så ska vi tillbaka på måndag klockan 10 för uppföljning. Han visste inte riktigt vad det kunde vara... han pratade om migrän (men asså hon har ju inte haft huvudvärk!!) blodtrycksfall, sockerfall eller nått osynligt virus på balans och synnerven.
 
Vi ska prata vidare om hjärtat på måndag. Fastän dom tyckte vi kunde avvakta så kommer jag KRÄVA ett ultraljud. Har gått igenom detta med hjärtebarn EN gång, och tänker inte chansa utan ta det säkra före det osäkra. 
 
Vi packade ihop och for hem. Kände mig så sjukt konstig, och extremt lättad. Kändes som jag gick i nån typ av bubbla. Tänk själva, ingen sömn, ingen mat och extremaste oron ingen ens kan föreställa sig i 2 dygn !!! Väl hemma åt vi god mat och firade Tindra som fyllde år dagen till ära. Kommer skriva ett eget blogginlägg om hennes födelsedag, för det orkar jag inte ta med här + att jag tycker att hon är värd en helt "egen sida" :) 
 
Jag tror att jag fått med det mesta. Ville skriva nu när man har det mesta i minnet, men samtidigt känns allt suddigt. Det har varit fruktansvärt vidriga dagar, och än en gång har man insett hur liten man är när det händer någonting. INGENTING annat än barnen spelar någon roll. Hela världen stannar, bara mina barn får mår bra. Jag älskar mina barn av hela mitt hjärta, och har extrem förståelse för föräldrar till sjuka barn. Fy fan så orättvist och fruktansvärt livet kan vara. Just nu är jag glad och tacksam. Småsaker är obetydliga. Lite skit i hörnen, gnälliga barn eller hundar som hårar ner... vem bryr sig? Ta hand om varandra, ta vara på all tid med era barn. Krama och pussa dom extra mycket varje dag. Barnen är mitt liv <3 <3 <3
 
Vill passa på att tacka er alla som tänkt på oss och skickat gulliga sms och meddelande på Instagram och Facebook. Känns så skönt att man har så många runt i kring sig som bryr sig när man är inne i en kris. Så än en gångTUSEN TACK alla goa. Ni betyder jättemycket <3 <3 <3
 I hissen på väg ner från avdelningen. Nu ska vi åka HEM :) 
 
 
Visa fler inlägg