Åt helvete...

Ja vad trodde jag egentligen... men jag vill och KAN inte acceptera det faktum att det inte finns nått att göra. Jag hade kanske en liiiiiten strimma hopp, men den är som bortblåst nu... Mia bara ligger... hon kan ju inget annat. Jag har burit ner henne 2 ggr så hon fått kissa, men mat och vatten funkar inte. Jag har en vattenflaska som jag sprutar in i mun på na, och så har jag petat in små bitar med leverpastej som hon faktiskt ätit upp... men inget mer. Tycker hon blir svagare och vinglar ännu mer åt höger om hon försöker resa huvudet... så fruktansvärt att se. 
 
Idag har jag mest legat bredvid Mia, klappat henne, pratat med henne och gosat. 2 av Leons bästa kompisar kom över för att säga "Hej då" till henne. Så gulliga killar, blir alldeles varm när jag tänker på dom. Jag kan inte fatta att hon snart inte finns längre. Och jag kan inte fatta att det är JAG som ska ta beslutet om när vi ska åka in. Vem är jag att leka Gud och bestämma över liv och död? Hon kanske inte plågas? Hon verkar inte ha ont. Hon kanske är nöjd med ett liv liggandes och att bli omhändertagen. Hon är ju trots allt välidgt gammal... Ska då JAG bestämma att nu ska du dö???? Hur jävla fel är inte det? Tänk om jag gör fel? Tänk om ett under sker och hon skulle pigga på sig om nån vecka? Hur ska man veta?
 
Jag kan inte föreställa mig ett liv utan Mia. Inget kommer att bli som förut. Stackars Allan märker också att allt inte står rätt till. Han beter sig annorlunda. Men djur är så kloka. Jag tror att Allan vet vad som är på gång...

Att älska ett djur...

Ni som läser detta, har ni ägt, eller äger ni ett djur? Bra - i så fall kommer ni förstå vad jag skriver. Ni andra djurlösa, kan tyvärr aldrig sätta sig in i dessa känslor.
 
Jag är realist. Jag anser att en hund är en hund, och jag är ingen sån som förmänskligar vare sig katter, hundar eller hästar eller vad det nu kan vara. MEN, bara för att jag inte köper diamantkoppel, pälsjackor och annat blingbling till mina vovvar, så betyder inte det att jag inte älskar dom lika mycket som andra. 
 
Den som säger att man älskar sina djur lika mycket som sina barn, dom ljuger. Det kanske kan kännas så, det gör det för mig också, men när det väl ställs mot sin spets så är det inte riktigt så ändå. Jag skulle offra mitt eget liv för mina barn. Inte för mina hundar. Däremot gör jag allt vad jag kan för att mina djur ska må bra, naturligtvis. 
 
Med Mia är det gränsfall... asså jag har ju haft henne i 14 år, sen hon var bebis... hon har varit min följeslagare i vått och torrt. Hon har följt med mig överallt, när jag hade butiken så följde hon alltid med, fram tills den dagen då vi köpte Allan, då lämnade vi bägge hundarna hemma så dom hade sällskap av varandra, men annars har Mia varit med mig överallt. Hon har legat i en "brödkartong" som svärmor fixade, bakom kassan i butiken. Hon har aldrig behövt gå i koppel utan när hon behövde kissa så klev hon upp, gick igenom butiken, ut genom entredörrarna, traskade ut bakom butiken och gjorde sina behov. Sen vände hon och kom in och la sig igen, bredvid mig. Minns att många kunder reagerade och kunde ropa "det är en lös hund där ute !!!"... hahaha, jag bara röck på axlarna å liksom "jag vet..." . Det coolaste med Mia är att hon aldrig bryr sig om andra hundar eller människor. Så fastän hon går lös ute, så kan det stå hundra andra hundar och skälla, så kikar hon dit på sin höjd, men bryr sig inte det minsta. Hon skulle aldrig gå fram till någon annan hund eller människa, utan bryr sig inte överhuvudtaget utan vet sin plats, och den är bredvid mig :)
 
Vi började med koppel på henne nu i december när vi flyttade till stan. Annars har hon som sagt alltid gått fritt, vare sig vi varit bland folk eller bilar. Jag litar på henne till 110% och vet att hon aldrig skule svika min sida. 
 
Nu på morgonen känns Mia sämre. Hon ligger i sin bädd som vi lagt upp i soffan. Henrik bar ner henne så hon skulle få kissa i morse, men då kunde hon inte stå alls utan ramlar åt höger och hon låg ner och kissade :( Nu ska han och Tindra fara ner på Apoteket och hämta ut kortisonet som förhoppningsvis ska göra Mia bättre. MEN, jag är som sagt realist. Jag ser åt vilket håll det barkar... och JAG HATAR DET !!! Min älskade, fina vovve... MIN Mia... idag ska jag bara vara hemma med henne, och hålla mina tummar att ett mirakel sker och hon blir pigg.
 
I morgon ska jag jobba, likaså på måndag, och måndag är även sista dagen vi har på oss för att se om det finns någon chans. Har det inte vänt då så äre liksom slut... och på måndag fyller jag dessutom år. Inget jämnt, så det är absolut inget märkvärdigt som måste firas, men ni kan ju gissa vad DET ENDA jag önskar mig i födelsedagspresent är. Att Mia ska bli frisk.... inte behöva säga Hej då till min älskade, på min födelsedag och allt... :(
 
 

Hemska skitkväll !!

Ja det har verkligen varit en omtumlande eftermiddag och kväll... Huuuua säger jag bara... Jobbade som vanligt och for sen ner på stan för å möta upp Leon som skulle ha nå grejer innan han gick till en kompis. När jag sitter i bilen ringer Tindra och tokgråter, hon berättar att Mia har ramlat i trappen, och slagit huvudet i väggen, och nu kan hon varken stå eller gå !! Hon ramlade alltså inte när hon börjat gå ner för trappen, utan tappade balansen innan och föll rätt ner... Jag lugnar henne och säger att det inte är någon fara och att jag är hemma om 5 minuter.
 
Väl hemma så möts jag av att Mia ligger i hallen precis innanför dörren. Som vanligt blir hon glad, ivrig och viftar på svansen men hon kan inte resa sig upp. Hon försöker, men ramlar på en gång. Jag sätter mig ner på hallgolvet och lyfter upp henne i knät och sitter en stund. Sen provar jag att ställa henne igen, men benen liksom viker sig, och hon faller igen :( Bär med henne in i vardagsrummet, och då börjar jag inse att det här inte ser nå bra ut :´( 
 
Jag och Tindra tokgrinar, samtidigt som jag googlar efter nån veterinär som har öppet en fredag efter klockan 16. Får tag på Djursjukhuset i Sundsvall, som passande nog ligger 800 m från vårt hem. Snyftande berättade jag om vad som hade hänt, och jag fick lov att komma med en gång. Henrik var på väg hem från Stockholm, så han kunde inte hänga med, så jag ringde min kära svägerska som tyvärr var på väg till fjällen, men tillslut fick jag tag på snälla svärmor som kom hit och följde med mig.
 
Var så hemskt att bära in Mia hos veterinären. Jag var övertygad om att jag skulle gå därifrån tomhänt...utan henne... Fick snabbt komma in på ett rum, och veterinären undersökte min älskling. Mias huvud hängde och vreds åt höger hela tiden, och hon kunde bara stå på benen en kort stund. Hon hade bra reflexer, ingen feber, men högra ögat liksom ryckte fram och tillbaka hela tiden. Eftersom hon inte ätit på hela dagen, (hon får alltid mat direkt när jag kommer hem, och nu hann vi ju inte med det) och jag var osäker på hur mkt hon druckit, kopplades hon upp i dropp (Ringer-acetat, samma som våra patienter får) och så fick hon en injektion Cortison. Fick sitta med henne i över 3 timmar, och informationen vi fick var att det KUNDE vara en hjärnblödning, men det kunde samtidigt vara något som kallas "Old dog syndrom" och OM det nu är det sistnämnda, så kan hon faktiskt bli bra. Så tack och lov var det aldrig aktuellt med någon avlivning, som jag hade trott från början.
 
Fick ett recept utskrivet, på mer Cortison... Så nu äre bara å vänta. Har hon inte blivit bra till måndagmorgon, så äre tyvärr slut :( Vi skulle ge henne max 2 dagar att bli bättre, för tydligen är det så att om ingen förbättrning skett inom 2 dagar då finns det inget mer man kan göra.
 
MEN - superoptimist som jag är (för det mesta) så förväntar jag mig att imorgon när Mia vaknar, så kommer hon traskandes och börjar skutta ivrigt för att få gå ut.... önskar så innerligt att jag kommer ha rätt... Tills hon blivit bättre, för det har jag som sagt BESTÄMT att hon ska bli, så får vi bära ner henne och gå ut men na och sätta na på marken så hon kan kissa... sen bära in till sin bädd igen...
 
Håll nu tummarna för ett positivit blogginlägg imorgon.... Nu ska jag fortsätta mysa med min älskade älskling, och JA, det är alltså Mia jag pratar om, ingen annan ;)
 
 
Visa fler inlägg