Saker jag retar mig på...

Jag träffar ju oerhört mycket folk om dagarna, både på gott och ont. Vet att jag skrivit om detta förut, men nu måste jag skrika ur min frustratrion lite igen. En sak, som kan verka helt oväsentlig, men som får mig att bli toooookig är när jag ber mina kunder som ska hyra släpvagn om deras telefonnummer...

Alltså dom kommer till mig och bokar en vagn, dom får visa körkort som jag skriver av namn och personnummer från, och sen ber jag om deras telefonnummer ifall man skulle behöva nå dom av någon anledning... 90% av alla böjer sig fram över disken och V I S K A R sitt telefonnummer, eller i bästa fall sänker sin ton med typ en miljon decibel och mumlar 07053.... osv osv...

Liksom HALLÅÅÅÅÅ !!!! Tror dom att någon ska höra vad dom har för nummer, och i såfall orka bry sig och lägga det på minnet för att sen busringa??????? Det är ju för fasen bara att gå ut på eniro eller hitta.se så hittar man typ vartenda nummer, men sen nummerpresentatörerna kom så känns busringning såååååå 80-tal !!!!

Typ varenda hyrkund tror att dom är "hemliga Arne" och har så höga tankar om sig själv att dom inte våga säga sitt telefonnummer i normal samtalston !!!

Kanske ska börja be dom att fylla i sitt telefonnummer själva så man slipper detta irritationsmoment :)

Nä, nu hoppas jag att jag har massor som vill spela Rumble med mig. Är så himla gött å ligga å spela innan man ska nanna, och och tänker jag snart göra för i morgon är åter en låååång arbetsdag och min Älskling kommer hem från 3-dagars konferens.

Puss puss alla söta

Ps. på Rumble heter jag MaCaeL om någon mer vill spelelispela lite :)



Jag är inge fin !!

Ja men överskriften så menar jag att jag inte tillhör det så kallade "finfolket". Menar nu inte bara dom rika människorna, för man behöver inte vara "fin" bara för att man är rik. Nä om man är "finfolk" eller inte, det har hur man beter sig att göra, och jag har så himla svårt för sånna en längre tid.

Normalt "fin" tycker jag är att hälsa och ta i hand, vara artig och hålla sig till vett och etikett, anpassa sig efter situtaionen och välja tillfällena när man säger vad och hur och med vem om ni förstår hur jag menar.

Det finns DÅLIGA finfolk, och det är sånna som tror att dom är finare än vad dom egentligen är. Även kallad snobbar, divor, mallapor etc. Sen finns det bra finfolk, som trots att dom kanske är jätterika, har hög status m.m. ändå är väldigt jordnära och härliga.

Jag är ingen sån som sitter på finmiddag rak i ryggen, duttar med linneservetten i mungiporna efter varje pyttetugga av min minimaliska portion finmat bestående av ca 3 gram kött, en millimeterstor potatisbit och några droppar skum som kallas sås... Varför ska man betala flera hundra för något man lätt skulle kunna skrapa ihop till en enda klump på tallriken och få i sig i max två tuggor??

Jag gillar enkelhet. Trivs bäst i avslappnat sällskap med en rejäl köttbit. Vill kunna skratta, sjuka mig och ha kul. Inte behöva tänka på vad som far ur mig. Nu är jag ju en sån som oftast pratar först, och tänker sen, vilket gör att jag ganska ofta hamnar i situationer där jag hävt ur mig ett kanske inte så jättepassande ord i olika sammanhand. Jag skulle lätt kunna säga båda balle å annat även om kungen satt bredvid mig... jag gör liksom ingen skillnad på folk :)

När jag tex tittar på Nobelmiddagen på tv så tänker jag alltid... shit vad tråkigt dom verkar ha det !!! Alltså visst, bara att få vara med och sitta med på en nobelmiddag skulle vara supercoolt och jag lovar att jag skulle kunna smälta in bara jag ansträngde mig. Men guuuuuud vad det verkar långsamt och fiiiiiiiiiiiiiiiiiint (uttalas med överdrivet Lidingö-i) !!!! Tänk vad det skulle lätta upp stämningen om någon drog en fräckis, eller började tåflirta med den som sitter mittemot. Dra en snapsvisa (å nej, pinsamt där gick även min gräns)... Eller bara det att slappna av lite granna. Släppa på axlarna, kanske lätta på bältet (skulle behövas då väldigt många ser rent ut sagt skitnödiga ut) och skratta RIKTIGT och inte bara "ti hi ti hi"...

Igår åt jag på finrestaurang. Inte nån extrem finrestaurang, bara lite finare än jag brukar. Vi var bjuden av en säljarrepresentant (genom Memento) till Restaurang Invito i Sundsvall. Jag och älskligen har flera gånger tänkt att gå dit och testa att käka, men det har inte blivit av, men igår fick vi alltså prova för första gången.

Han vi träffade var en bland de skönaste killar jag träffat. Så oerhört trevlig, rolig, enkel, lättsam, intressant och bra på alla vis. Åt en riktigt riktigt delikat finmiddag. Till förrätt tog jag

Capriolo -
Löjrom från Kalix serveras med västerbottenmuffins, marmelad på röd lök samt marsalavin, Créme fraiche & fint skivad vårlök.

Åååå det var så himla gott. Löjromen smälte i munnen och muffinsen och tillbehören var gudomliga.

Till varmrätt valde jag:

Arancione anatra marinato -Apelsinmarinerad vildand med en grön sparrisrisotto, krispig pancetta samt vermouthsås.

Har aldrig testat vildand förut, så detta var jättespännande. Också en oerhört smarrig rätt men jag önskade som sagt att portionen var dubbelt så stor.

Till dessert blev det:

Fragole in tre modi - Jordgubbar på 5 vis. Se bilden nedan.

Detta var alltså en riktig finmiddag. Vi satt i 3 timmar och åt, och det var just det som var så roligt, att detta är en sån middag man inte gör så himla ofta. Jag tog små små tuggor, och njöt verkligen av alla smaker. Henrik och säljaren delade en flaska röd Amarone medans jag drack vatten. Körde ju bil :) Vi hade oerhört spännande och givande samtal, så kvällen var toppen. Tiden gick så himla fort och det kändes som vi skulle kunnat sitta lika läge till :) Det roliga med detta var att fastän vi åt fint och var på ett fint ställe så var allting så himla avslappnat men det berodde ju såklart mycketp å sällskapet.

Jag går gärna dit igen, för detta var verkligen en perfekt "sitta-och-prata-viktiga-saker-å-äta-finmat-låååångsamt-restaurang". Får (nästan) högsta betyg.

Kan inte påstå att jag gick därifrån mätt trots en 3-rätters meny. Nog hade man kunnat trycka en hamburgare på hemvägen, men med tanke på att klockan var närmare 00.00 innan vi kom hem så vare bara att gå å lägga sig. Och halvmätt var man ju, inget kurr från magen *HAHAHA*

Ja summeringen av detta med finfolk å allt.... ja finfolk träffa jag inte på igår, bara finmat ;) Och summan av kardemumman (varför säger man så??????) är att man får va hur man vill och det viktigaste är ju att man trivs med hur man själv är och vilka man omger sig med.

I mitt fall så föredrar jag avslappnade enkla människor, med självinsikt, humor och hjärtat på rätt ställe. Märkvärdiga finfolk pallar jag en liten stund, men att umgås med sånna skulle aldrig funka för min del :)

Likväl som jag accepterar och förstår att finfolket aldrig skulle vilja hänga med mig utan troligen skämmas ihjäl eller typ dö inom en ganska snar framtid.

Pöss & Kram på er alla fiiiiiiiiiiiina !!!!   ;)


Vildand !!! Mmmmmmmmmm...


Välsmakande dessert. Liten portion men ack så gott !!

Härliga bilder !!

Blir ett ordlöst inlägg det här... har så fina bilder jag vill bjuda på, och dom får helt enkelt tala för sig själva, för det är ju som man säger: en bild säger mer än tusen ord... :)



















Visa fler inlägg